Datum: 01.09.2020
Programtexter
Datum: 01.09.2020
En av de få centrala genrer inom vilka Ludwig van Beethoven inte kommit att framställas som en ojämförlig och ouppnåelig gigant är solosången, den tyska Lieden, som just kring sekelskiftet 1800 började träda in i de musikaliska finsalarna. Det här betyder inte att Beethovens insats på området skulle ha varit undermålig eller ens medioker, men i det stora tumultet och bullret kring hans mera storslagna, instrumentala produktion har sångerna tenderat att försvinna i bakgrunden. Dessutom var en ny stjärna, Franz Schubert, på väg in i rampljuset just vid den tid då Beethoven för sin del övergav sångkomponerandet, omkring år 1815. Ett problem med placerandet av Beethovens sånger i någon kontext är att vi vet så litet om för vem och vilka sammanhang han komponerat dem. Några undantag finns förstås, den berömda Adelaide och några stort upplagda konsertarior exempelvis, men till övervägande delen verkar Beethoven inte ha haft något intresse av att publicera sina solosånger. Ändå var han mån om dessa likaväl som om sina instrumentala verk, återkom ofta till dem och omarbetade detaljer i melodier och ackompanjemang osv. Av de drygt 50 lieder Beethoven komponerade mellan 1793 och 1815 publicerade han bara ett fåtal, i samlingar om tre eller sex sånger vardera. Om Beethovens djupa respekt för poeten Goethe talar å sin sida att han under åren 1807-08 satte hela fyra olika versioner av dikten Nur wer die Sehnsucht kennt (Endast den som känner längtan)
Jean Sibelius komposition Jägarmarschen är intimt sammankopplad med händelserna som ledde fram till Finlands självständighet år 1917. I det finska jägarkompani som fått sin träning i Tyskland och som stred på den tyska sidan vid östfronten, ordnades hösten 1917 en inofficiell tävling för moralhöjande marschtexter, en tävling som vanns av jägare Heikki Nurmio. Den här tre verser långa texten smugglades sedan in i Finland och förmedlades till Sibelius, som i november, under starkt fosterländskt patos under ett par dagar komponerade den numera välbekanta marschen. Då visste tonsättaren ju inte ännu något om den kommande självständigheten, utan avsåg med kompositionen att stöda jägarrörelsens verksamhet i Tyskland. Sitt offentliga uruppförande fick marschen i Helsingfors den 19. januari 1918, samma dag som de första striderna i inbördeskriget bröt ut i Viborg.
Sibelius första opusnummerförsedda verk för piano var de sex impromptu op.5 som publicerades år 1893. Han hade redan under många år komponerat för pianot, mestadels tillfälles- och salongsmusik av blygsamma proportioner, dels som ynnestar eller underhållning för familjekretsen, men också för att det slaget av kompositioner var ett relativt säkert sätt att tjäna pengar. Under 1880-talet hade han också komponerat flera melodramer i vilka musik kombineras med textrecitation, verk som i vissa fall kunde utgöra tämligen omfattande helheter. Samma år som de sex impromptun publicerades komponerade Sibelius melodramat Svartsjukans nätter, till text av Johan Ludvig Runeberg. Delarna 5 och 6 i op.5 lånades i bearbetad form från det här större verket, och de arrangerades också för stråkorkester följande år.
Pjotr Tjajkovskij hade gjort några preliminära försök att ta sig an operan som kompositionsform redan i slutet av 1860-talet, med varierande resultat. Efter en första större publikframgång med operan Opritjnik år 1872 och uppföljaren Smeden Vakula ett par år senare, kom Tjajkovskij sedan att vända uppmärksamheten mot Alexander Pusjkins roman Eugen Onegin. Det var sångerskan Elizaveta Lavrovskaja som först föreslog att tonsättaren skulle ta sig an den här historien och efter att inledningsvis ha funnit intrigen för banal beslöt han att bygga en opera baserad på sju specifika scener ur romanen. Den resulterande operan har blivit Tjajkovskijs största och mest bestående framgång i genren och framförs fortsättningsvis flitigt på scener världen över som en central del av operarepertoaren. Poeten Vladimir Lenskij råkar i operans andra akt in i ett svartsjukedrama gentemot huvudkaraktären Eugen Onegin och utmanas av denne till en duell. I de tidiga morgontimmarna, i väntan på den duell som kommer att bli hans död, reflekterar Lenskij över sitt liv och kärleken till fästmön Olga i en känslosam aria som ofta framförs som separat konsertnummer.
Aram Chatjaturian var den förste tonsättaren som förenade den armeniska musiktraditionen med den västerländska konstmusikens värld. Detta arbete inledde han redan som studerande hemma i Tblisi, men mera accentuerat sedan han kommit till Moskva och börjat studera komposition, först med Gnessin och senare med Myaskovskij vid konservatoriet. Under den här tiden började hans musik systematiskt byggas upp med armeniskt färgade melodier och rytmer, vilket fångade många samtida kollegers uppmärksamhet och han steg snabbt i status till att framstå som en av de ledande tonsättarna i det förkrigstida Sovjetunionen. I likhet med flera andra tonsättare drabbades han emellertid år 1948 av dekretet mot musikalisk ”formalism” som utgått från Stalin och levde under ett knappt decennium i onåd innan han åter släpptes in i värmen och kunde återta sin position i det sovjetiska musiklivet. I december 1942 uruppfördes Chatjaturians balett Gayane vid Kirovbaletten i Leningrad (numera Mariinskijbaletten, St Petersburg), en berättelse som i allra högsta grad var ett barn av sin tid. Huvudrollen Gayane är en ung kvinna vid en kolhos, som hjälper till att snärja en spion med avsikt att stjäla sovjetiska geologiska hemligheter. Musikaliskt finns det emellertid gott om folkloristiskt färgade pärlor i baletten men framför allt är det den frejdiga sabeldansen som fått fortsatt liv. Så till den grad att Chatjaturjan själv irriterade sig på att den förmörkade så mycket av hans övriga produktion.
En av de mest framgångsrika och definitivt mest fascinerande artisterna i vad man brukar kalla singer-songwriter-traditionen under de senaste 50 åren var kanadensiske Leonard Cohen. Med familjebakgrund i den östeuropeiska judendomen och uppvuxen i Montreal var Cohen tidigt inställd på att bli författare. Han lyckades emellertid inte nå ett avgörande genombrott på den fronten och kom sedermera att applicera sina poetiska talanger som låtskrivare och trubadur. Här gick det desto bättre och från debutskivan år 1967 fram till hans död år 2016 producerade han en lång rad fängslande och ofta gåtfullt formulerade poetisk-musikaliska mästerverk. Den kanske mest kända av hans låtar är Hallelujah, som första gången presenterades på Cohens skiva Various Positions år 1984. Den har sedermera även sjungits av hundratals andra artister med en mångfald textvarianter och grundstämningar. Cohen själv ansåg att det fanns många olika Hallelujah och att man i sången kan förmedla många olika budskap.
Den finska schlagern – iskelmä – började framträda med distinkta konturer under mellankrigsåren. De avgörande intrycken kom från underhållningsmusiken i kontinentaleuropa och från jazzen, som på allvar gjorde insteg i det finländska musikmedvetandet under 1930-talet. En av de musiker och tonsättare som varit allra mest tongivande i den här utvecklingen var Toivo Kärki, som under sin karriär skrev åtminstone ca. 1500 låtar. Som 13-åring hörde han en skiva med Louis Armstrong, vilket gjorde ett starkt intryck på honom, och genast efter sin studentexamen gav han sig hän åt en karriär som låtskrivare och musiker. Det var sedan under krigsåren som Kärkis musik började slå igenom på allvar och då särskilt hans tangon, en genre som dittills varit tämligen marginell i det finländska musiklivet. I samarbete med textförfattaren Kerttu Mustonen skrev han en rad låtar som alltsedan dess fungerat som hörnstenar i den finska schlagerlitteraturen. En av de mest kända av dessa är tangon Siks’ oon mä suruinen (Nu går jag sorgsen här), som gjordes populär framför allt i sångaren Olavi Virtas tolkning.
En verklig kameleont i mellankrigstidens Europa var Kurt Weill. Han komponerade orkesterverk och stråkkvartetter, men också teatermusik och cabaretsånger omvartannat. Hans anknytning till teatervärlden går som en röd tråd genom hans karriär, från de tidiga arbetena som repetitionspianist, via det välkända, men kortvariga samarbetet med Bertolt Brecht kring Treskillingsoperan och några andra verk, till de sena åren i USA med film- och teatermusik och musikaler. Sin tonsättarutbildning fick han till väsentliga delar via Ferruccio Busoni under åren 1921-23, men han hade redan innan dess skaffat sig en gedigen erfarenhet som professionell musiker.
Hitlers maktövertagande i Tyskland tvingade den judiske Weill i exil hösten 1933 och han slog sig först ner i Paris under några år. Där samarbetade han följande år med författaren Jacques Deval i musikskådespelet Marie Galante och flera av de sånger Weill skapade för den här produktionen har blivit välkända delar av chansonrepertoaren. Det är inte helt klarlagt huruvida även en av Weills oftast framförda sånger, Youkali, också fanns med i just denna pjäs, men texten verkar i varje fall passa in i intrigen, en karibisk tragedi om exil och spioneri.
Bandoneonisten och tonsättaren Astor Piazzollas musikaliska gärning kan ses som en reflektion av hans kosmopolitiska bakgrund. Han föddes i Buenos Aires i en familj av italienska immigranter men växte upp i de argentinska exilkretsarna i New York. Utöver de rika musikaliska influenser han fick ta del av i världsstaden intresserade han sig också för den europeiska konstmusiken och studerade en period i Paris under ledning av Nadia Boulanger.
Huvudstråket i Piazzollas musik utgörs av den särpräglade mix av traditionell argentinsk tango, jazz och konstmusik som han med början efter andra världskriget utvecklade och gav namnet nuevo tango, ny tango. Oftast arbetade han i mindre grupper, framför allt i sin jazzinfluerade kvintettuppsättning, men Piazzolla komponerade också musik i andra format. Ett av de mest storskaliga projekt han företog sig var tango-operan Maria de Buenos Aires, som hade premiär i Buenos Aires år 1968. Milonga de la anunciación presenteras mot slutet av den mörka och surrealistiska berättelsen om den olycksaliga Marias öde i den skoningslösa storstaden.