Datum: 31.08.2020
Programtexter
Datum: 31.08.2020
Valthornet var fram till mitten av 1700-talet ett instrument som, likt naturtrumpeten begränsades av den serie naturtoner som kunde produceras med ansatsen. Det betydde att instrumentet var begränsat till en viss tonart och enda sättet att byta var att använda sig av extra länkar för att förändra den klingande längden på instrumentet. För valthornets del skedde kring tiden för Joseph Haydns debut vid hovet Esterházy en avgörande utveckling då hornister började utforska möjligheterna att med vänsterhanden stoppa till en del av klockstycket och därmed hitta också de toner som låg mellan naturskalan. Den hornist som kanske mer än någon annan bidrog till att sprida den här tekniken vad den böhmiske Jan Vaçlav Stich, allmänt känd som Giovanni Punto, men också hornisterna i Haydns orkester verkar ha varit tidigt ute med att haka på. Det här hör man i de höga, krävande hornstämmorna i Haydns symfonier, men också i det charmerande lilla divertimentot i Ess-dur, med en stämma som utmanar också dagens hornister med sina mycket högre utvecklade instrument.
När Paul Hindemith efter att ha överlevt militärtjänstgöringen i första världskrigets skyttegravar tog ny sats för att göra karriär som tonsättare, var det i en grundligt förändrad värld. Fem år av krig hade sopat bort den gamla, med all dess finess, konventioner och traditioner. Inte heller musiken var längre den samma. Den romantiska traditionens sammanbrott hade förvisso börjat redan långt före krigsutbrottet, men nu fanns det definitivt ingen återvändo till gångna tiders estetik. Hindemith, som hade tagit sina första tonsättarsteg i den senromantiska traditionen, gav sig nu hän i en frän expressionism, inte sällan med satiriska underströmmar. Så småningom utmynnade hans sökande efter ett nytt uttryck för den nya tiden i anammandet av den ”nya sakligheten” som estetisk grundhållning, men innan dess, särskilt i verken från början av 1920-talet, är det kompromisslösa och barrikadstormande uttryck som dominerar Hindemiths verk. Sonaten för oackompanjerad cello kom till i den här perioden av intensiv kreativitet: enligt uppgift komponerade Hindemith fyra av verkets fem satser under en dag. Sonaten är symmetriskt uppbyggd med en relativt omfattande mittsats närmast omgiven av ögonblicksartade intermezzi och något mera substantiella yttersatser. Även till stämningen kontrasterar mittsatsens lyriska melodik mot yttersatsernas burdusa frenesi.
York Bowen var under åren före första världskriget en stjärna i stigande i den brittiska musikvärlden, både som pianist och som tonsättare. Han hade efter sina egna studier vid Royal Academy of Music i London snabbt blivit anställd som pianolärare och senare professor vid samma instans. Hans kompositioner, formade i en personligt färgad senromantisk anda, vann också stort gehör och också flera priser i hemlandet. Under kommande decennier rusade samhället och estetiska preferenser emellertid iväg och Bowen blev efterhand något av en romantisk relik. Han fortsatte inte desto mindre att komponera under hela sitt liv, ofta med en pedagogisk baktanke – inte minst i pianoverken. Kvintetten för valthorn och stråkar kom till år 1927 och exemplifierar väl den nog så vitala men utdaterade stil Bowen fortsatte att odla. Tonsättaren själv trakterade utöver pianot både valthorn och altviolin och hornstämman är därmed skickligt idiomatiskt utformad. Första satsen inleds starkt, med tongångar som andas både Vaughan Williams och Ravel, för att sedan dra sig tillbaka i ett mera konventionellt uttryck. Efter den genomromantiska andantesatsen följer slutligen en sprudlande final fylld av musikantisk energi.